Lovis!

Dom flesta vet väl vid det här laget att det bidde ett barn. Den 10 oktober, på utsatt datum, kom vår dotter Lovis! Lika punktlig som mor sin.

Här kommer en liten förlossningsberättelse så om ni inte vill läsa om sånt så är det läge att sluta nu.

På tisdagseftermiddag den 9e började jag få värkar som kom ganska tätt och ringde till förlossningen som tyckte att vi kunde åka in. Runt halv sex var vi där och jag blev kopplad till ctgmaskinen. Allt såg bra ut fast värkarna hade lugnat ner sig lite och jag var helt övertygad om att vi skulle få åka hem. Så gjorde barnmorskan en undersökning för att se hur öppen jag var. Hon hummade lite och sa att hon inte visste vad det var hon kände. Kanske inte riktigt det man vill höra i det läget... Hon gick och hämtade en mer erfaren barnmorska som kom och kände och hon sa att hon trodde att barnet låg i säte men hon skulle hämta förlossningsläkaren så den fick göra ett lägesultraljud. Och mycket riktigt låg hon i säte! Vi hade hela tiden fått höra att huvudet låg nedåt och senast dagen innan sa barnmorskan att huvudet var fixerat. Då fick vi två val, kejsarsnitt eller sätesförlossning. Vi pratade en liten stund och bestämde oss sedan för kejsarsnitt, det kändes som det bästa alternativet. Då blev det en himla aktivitet en stund. En narkosläkare kom och klämde mig på ryggen och berättade om ryggbedövning, jag fick duscha med något medel så jag skulle bli så steril inför operationen som möjligt, det kom en och satte en nål i handen på mig och jag fick dropp. Jag skulle ju vara fastande inför operationen, inte ens lite vatten fick jag dricka!
Efter ett tag kom nattens förlossningsläkare in och skulle såklart känna hur öppen jag var. Då hade jag öppnat mig en cm till på en timme. Han hade även med sig en student och läkaren vände sig till studenten och frågade: Vill du känna? Gärna svarade studenten och kände. Lite märkligt att dom inte frågade mig om det var okej, men det var mest komiskt. Efter alla dessa undersökningar kom värkarna mycket tätare och gjorde ondare så jag fick en spruta med bricanyl för att dom skulle stanna av lite. Någon smärtlindring fick jag inte så jag hade värkar runt var 8e minut hela natten. Vi fick stanna på förlossningen över natten just för att se hur värkarna utvecklades. Vi hade som tur var datorn med oss så vi låg och tittade på film och försökte sova. Det blev inte så mycket sömn iofs utan vi låg och pratade och försökte förstå vad som hände.Men nån eller några timmars sömn fick vi ihop illafall.

Runt sex på morgonen började värkarna komma tätare och dom gjorde mycket ondare. Vid sju kom barnmorskan vi träffade först kvällen innan tillbaka och hon tog tid på hur ofta värkarna kom. Sen sprang hon fram och tillbaka för att få information om när det var dags för oss. Det första beskedet vi fick var att vi var nr 2 efter ett planerat snitt men hon skulle återkomma. Strax efter åtta kom hon in igen och sa att nu var vi först i kön så vi behövde packa ihop våra grejer. Vi skulle vara uppe på operation vid halv nio så det blev rätt stressigt. Marcus fick två mackor att slänga i sig samtidigt som han plockade ihop våra grejer och det kom in en barnmorska som frågade om vi ville donera navelsträngsblod. Vilket vi såklart gick med på nu när dom ändå klipper navelsträngen direkt. Sedan rullades vi upp till operation och jag fick sätta mig på bordet. Där kopplades en massa sladdar och slangar på mig och sedan kom narkosläkaren. Det var ju inte jätteskönt när han lade bedövningen men det var överkomligt. Den började verka jättesnabbt och jag fick även en kateter. När dom väl började operera så gick det snabbt och helt plötsligt hör vi någon skrika! Dom kommer fram och visar henne för mig och att det blev en dotter. Marcus går med bort till bordet och får klippa en symbolisk bit av navelsträngen och tar lite kort medan dom kollar henne. Sedan kommer dom och lägger henne hos mig men det känns läskigt när dom håller på och syr mig så Marcus sitter bredvid och håller henne. Efter ett tag börjar det göra lite ont i magen och jag säger till narkossköterskan. När jag förklarar att jag känner att det trycker men även att det gör ont så blir hon lite stressad och stoppar allt. Eftersom jag kan röra på mitt högerben betyder det att bedövningen har släppt lite och dom kallar på narkosläkaren igen. Jag får lite lokalbedövning och lite lustgas så jag klarar mig tills dom är klara. Vi får vara på uppvaket i två timmar för att dom ska se att allt står rätt till. Varje halvtimma kommer det en barnmorska och trycker på magen för att se att livmodern drar ihop sig ordentligt. Och hallå vad ont det gör! Eftersom jag nu inte hade en vanlig förlossning så måste jag säga att det var det värsta jag har varit med om.

Nu fick jag äntligen dricka igen och jag har sällan varit så törstig. Vi fick även varsin isglass och det var bland det bästa jag har ätit! Strax efter det rullas vi ner till BB och vi får ett eget rum där även Marcus kan stanna.

Det var förlossningen det. Jag får återkomma om tiden på BB för nu ska det ätas här hemma.

Lovis Hertha Ruth Lewitzki