Stickförbud.

Igår var jag till en arbetsterapeut för jag har ont i mina händer. Det är det inte helt ovanliga graviditetssymtomet karpaltunnelsyndrom. Så jag fick handledsskenor som jag ska sova med och lite övningar. Men jag fick också stickförbud! Vilket jag iofs hade kunnat räkna ut eftersom mina fingrar på högerhanden domnar bort när jag stickar. Jag håller ju på och stickar på en liten bebiströja sen länge och nu är det bara ärmarna kvar men dom får snällt vänta. Det vore ju bra om det gick över lite när jag har dom här skenorna så att jag kan göra klart den innan barnet kommer, annars får det bli nån annan gång. Men jag kunde inte riktigt hålla mig från att sticka så jag stickade en mössa istället. Jag fick garn och nystan av Lina när dom flyttade och igår blev mössan klar efter två-tre dagar bara.

Den matchar kesofilten utmärkt!

Dagens gnäll.

Jag har haft ont i händerna nu i några veckor och det verkar inte direkt bli bättre. Hittills har det mest bara gjort ont i lederna men nu börjar fingrarna domna bort när jag gör vissa grejer. Något som inte alls funkade var att sticka! Speciellt inte den väldigt finstickade bebiströjan jag håller på med. Stickorna är så smala så det är ju lite jobbigt i vanliga fall och nu var det inte alls bra. Men jag började på en mössa som ska stickas med stora stickor och det funkade bättre. På tisdag ska jag gå till en arbetsterapeut och förhoppningsvis få lite hjälp och övningar för händerna. Men sen ska det nog gå över rätt snabbt är bebisen väl är ute!

Korven har två ändar.

När jag blev gravid så började jag ta en bild på magen varje vecka. Det har varit lite svårt att se skillnaden från vecka till vecka, men nu när jag har lite att jämföra med så ser man skillnaden ganska tydligt.

Här tyckte jag att jag hade ganska stor mage.

Vecka 20.

Men det är ju inget mot den här veckan!

Vecka 34.

 Och värre lär det ju bli. Nu är magen till och med större än rumpan... 

En bild till får ni, bara för att den är så söt.

 

50.

Idag är det bara 50 dagar kvar till beräknat ankomstdatum. Det är ju inte alls mycket!

Vi var på vår andra föräldrautbildningsträff av fyra idag, så snart kan vi allt om att vara föräldrar. Eller kanske inte. Vi fick se en ganska menlös film om hur en förlossning går till och det intressantaste var hur alla andra i gruppen reagerade. I stort sett alla verkade helt vettskrämda, förutom Marcus och jag. Jag tycker mest att det ska bli roligt. Måhända att det kanske inte är helt normalt...

Ny familjemedlem!

I måndags kom han till oss, inte helt utan dramatik dock. Men nu så funkar allt som det ska.

25 kg tung, vit, fyrkantig och alldeles, alldeles underbar.

Vår diskmaskin Alfred.

Jag tänkte direkt att vi måste ju döpa den och då säger Marcus att det är något vi gör min familj, döper sådana här saker. Mammas och pappas gräsklippare heter ju Hugo så jag tycker inte att det är något konstigt. Det roliga var att Marcus tänkte att den skulle ha ett tjejnamn och jag tänkte att det skulle vara ett killnamn. Så det blev Alfred efter butlern i Batman. 

Och om det nu var någon som trodde att bebisen hade kommit så är det ett litet tag kvar. Men det är mindre än två månader kvar nu. Om inte den beslutar sig för att stanna där inne, då får man gå tre(!!!) veckor över tiden här i Göteborg. Det är ju nästan en månad till så det hoppas jag verkligen inte på.

Uppvaktning.

Det här smaskiga fick jag och Marcus i bröllopspresent av jobbet. Bubbel och choklad, kan inte bli bättre! Och bubblet är alkoholfritt så jag behöver inte vänta med att dricka det. Har ett rätt bra jobb ändå.

Konstig granne.

Vi har en ganska märklig granne här i porten bredvid. När man stöter på honom så frågar han högt och ljudligt hur det går med magen, oavsett vart man är. Han har även bjudit in Marcus på öl om det blir en pojke. Men idag gick det hela ett steg längre.

När vi går över gården från tvättstugan står det en kvinna med ett barn och väntar på någon nära vår port. Det visar sig vara den märkliga grannens barn och vad jag antar var hans mamma. Det är dock oklart om det var en flicka eller pojke, en hen med andra ord. Hursomhelst så frågar han återigen högt och ljudligt hur det går med magen, bara bra svarar jag . Då vänder han sig till sitt barn och frågar hen om vad jag har i magen. Hen säger ingenting utan tittar bara och då föser hans mamma barnet mot mig och säger lyssna om du hör något. Så där står jag med ett helt främmande barn som lyssnar och klappar mig på magen och en okänd kvinna som står alldeles för nära. Obekvämheten nådde nya höjder kan jag säga. Det enda som fattades var ju att den konstiga grannen hade böjt sig fram och börjat sjunga för magen. Men vem vet, det kanske kommer snart...